Elin Jaconelli

mammas historia

 
 
jag har haft en inre stress i flera månader som jag inte blir kvitt. jag är en människa som brukar må bra & känna mig balanserad, men sedan ett halvår tillbaka har jag inte känt mig som mig själv. nu har mannen som misshandlade & våldtog min mamma flyttat in 200 meter från min lägenhet & det har fått mig ännu mer ur balans. jag ser honom var & varannan dag. påminns om vad han utsatte henne för. hur han förstörde henne. mamma blev nekad kontaktförbud när hon ville förnya det. han hade ju varit en duktig pojke & inte försökt kontakta henne under tiden som han faktiskt hade kontaktförbud. därmed ansåg man inte att det fanns skäl att förlänga det.
 
jag raderade inlägget nedan för en tid sedan. jag skrev det den 22/8 2014 när HD hade publicerat en artikel om domen. fyra år för våldtäkt & tortyr mot sambo. misshandel & våldtäkt med tortyrliknande & perversa inslag. allting kommer ikapp en. man kan inte fly. det finns ingenting jag kan göra. han är fri att bo där han vill. i samma stad som mamma. på samma gata som mig. man är säker på att man har gått vidare, men så ser man ett ansikte & förflyttas med ens tillbaka till 2014 då allting hände.
 
 
 
 
från 22/8 2014:
 
jag vet inte hur jag ska börja. ni kan börja med att läsa den HÄR artikeln i helsingborgs dagblad
 
artikeln handlar om min mamma. offret är min mamma. offret som blev fastbundet, slaget, våldtaget, knivskuret & torterat en hel natt. det var min mamma.
 
hon trodde inte att hon skulle överleva. efter många timmars tortyr så lyckades hon slita sig loss & sprang för sitt liv. hon flydde ifrån sitt hem i en morgonrock som var täckt av levrat blod. hon flydde hem till en granne som hjälpte henne att ringa polis & ambulans. polisen grep gärningsmannen på plats & ambulansen förde mamma till sjukhus. hon var säker på att hon skulle dö den natten. gärningsmannen; hennes sambo sedan ett par år tillbaka & en man som varit en del av familjen, hade gjort det klart för henne. "du kommer inte att komma levande härifrån." rädslan. "jag är inte riktigt färdig än. näsan är fortfarande inte krossad." han kom på natten & misshandlade henne mycket grovt. han våldtog henne & tvingade henne att dricka sprit. "det ska se ut som ett självmord." sa han medan han tvingade henne att dricka av vodkan. han tog i så hårt att glasflaskan spräckte hennes läpp. han plockade fram hennes finaste matlagningsknivar & stack henne i fötterna & i buken. skar metodiskt från bröstkorgen & ner till byxlinningen. hon bad för sitt liv. min lilla mamma bad för sitt liv medan hon låg i en pöl av sitt eget blod, men han bara fortsatte. min mamma. som har gett mig liv & som är så full av kärlek.
 
hon bad honom att sluta, men han fortsatte tortyren under flera timmar. när han tog en rökpaus så talade han om för henne att hon fick lov att ringa ett samtal. "alla som har fått dödsstraff får ringa ett sista samtal." hon ringde till mig. jag låg & sov så jag svarade inte. herregud, jag svarade inte. jag hatar honom för att jag alltid kommer att få leva med att jag inte svarade. men, det var kanske ödet. vem vet vad han hade gjort mot henne om han hade hört att jag svarade. vem vet vad som hade hänt om jag & min sambo hade varit där innan polisen? jag tänker på det varje dag & jag hatar honom med varje cell i min kropp.
 
det var en söndagsmorgon. söndagen den 1e juni. sommarens första dag. jag vaknade till & såg att jag hade ett missat samtal från mamma, men reflekterade inte över det utan somnade om. när jag skulle stiga upp någon timme senare så ringde min storebror & jag svarade. "mammas sambo har misshandlat henne. hon ligger på sjukhus." jag gick upp, klädde på mig & åkte till sjukhuset som i en dimma. vi fick sitta i väntrummet på akuten i flera timmar utan att få någon som helst information & min stora rädsla var att hon kanske hade blivit hjärnskadad. tänk om han har slagit henne så hårt att hon aldrig mer blir sig själv igen? när mitt tålamod tog slut så lyckades jag lura vårdpersonalen att jag var doktor jaconelli & fick på så vis komma in. jag kände att jag måste. mamma ska aldrig tro att hon är ensam.
 
jag talade med en läkare på akutvårdsavdelningen som skickade mig vidare till gynakuten. då vändes min värld upp & ner. jag förstod att det var något vidrigt som hade hänt. det var inte bara ett bråk. det var inte ett gräl som gått överstyr & en arg handflata som höjts. min mamma hade blivit hämtad av ambulans & befann sig på gynakuten på helsingborgs lasarett. hon hade blivit våldtagen under perversa former, som rätten & pressen senare beskrev det.
 
när jag kom in på avdelningen så såg jag ingen personal. jag var redo att bryta ihop, men var samtidigt fokuserad. dörren till mammas rum stod öppen på glänt & jag såg hennes hår. huvudändan på sängen stod vänd mot korridoren & jag kunde se hennes svarta lockar flyta ut över kudden. jag var lättad över att jag hade hittat henne, men lättnaden gick snabbt över i stor panik.
 
vackra mamma. hon såg så liten ut mellan de vita lakanen. änglalik trots att han hade misshandlat henne till oigenkännlighet. hennes smala ansikte var svullet & täckt av levrat blod. blod som hade torkat in i huden & blivit mörkbrunt & krispigt. tussar av hennes hår låg omkring henne i sängen. han hade hållit henne i håret & dunkat hennes ansikte i spisen. hon grät när hon såg mig. hon hade väntat på mig & mina syskon. längtat efter oss. hon drog upp särken & visade det långa skärsåret, lät en fot titta fram under täcket & visade de färska stygnen. "han ville döda mig, elin. han hade bestämt sig för det. det enda jag kunde tänka på var att stå ut. att överleva. annars hade inte noah haft någon farmor. ni hade inte haft någon mamma." hon var omtöcknad. chockad. berättade korta delar av vad som hade hänt. "han band fast mig." "han våldtog mig." "han höll fast min bröstvårta & sa att han skulle skära av den." "han dukade fram alla knivarna." "han slog så hårt. om & om igen." "han slutade aldrig." jag satt på sängkanten & höll hennes hand & hade gått sönder inombords. hur skulle mamma kunna leva med detta? skulle hon ens vilja leva med det? skulle hon orka?
 
en sjuksköterska kom in i rummet. mamma ville kissa innan gynundersökningen påbörjades så jag följde med henne in på toaletten. men, jag ville inte att hon skulle bli chockad när hon såg sig själv i spegeln så jag förklarade för henne att hennes ansikte inte var sig likt. vi rullade droppet över golvet & stängde in oss på toaletten. det gjorde ont när hon kissade. ont i underlivet, ont i bröstkorgen, ont i själen. hon var svag & samtidigt så stark. som en soldat som nyss kommit hem från krig. jag hämtade mina syskon. vägen från väntrummet tillbaka till mammas rum kändes evighetslång & jag förklarade för mina syskon vad om hade hänt. att mamma var väldigt illa däran. emma bad mig att sluta. hon ville inte höra mer. jag ringde till min sambo. han blev rasande & i samma sekund så öppnade himlen sig i ett stort, grått regnoväder. jag var säker på att gudarna visste vad de gjorde precis just då. när jag, joel & emma kom in till mamma så bröt emma ihop. hon föll ihop på en stol & grät förtvivlade tårar. lilla hjärtat. joel fylldes med hat. vi hade alla samma tankar: hur ska rättvisa någonsin kunna skipas? har han för alltid förstört mammas förmåga att lita på människor? kommer hon att våga återvända till sitt hem? kommer någonting någonsin att bli sig likt? för någon av oss?
 
den gynekologiska undersökningen genomfördes. bevis säkrades. jag stannade i rummet tills magen vände sig & jag blev tvungen att gå ut. vi stannade hos mamma så länge som vi tilläts. pratade med poliser, lyssnade på mammas historia, grät & körde den stora sjukhussängen mellan de olika avdelningarna där mamma skulle undersökas. min sambo böjde sig över mamma när hon låg i sängen & viskade någonting till henne. jag vet fortfarande inte vad som blev sagt, men jag minns att de tittade på varandra med kärlek. när jag kom hem sent den kvällen så låste jag in mig i badrummet & grät. jag satt ihopkurad på toaletten med ansiktet mellan knäna som ett litet barn & grät så okontrollerat att axlarna skakade. mamma, hur ska jag kunna hjälpa dig? hur ska jag kunna ställa allt detta till rätta? det sista jag tänkte på innan jag somnade var mammas ansikte. hennes ansikte som ser ut precis som mitt, fast några år äldre & mer härdat. jag tvättade bort det mesta av blodet innan jag åkte hem. jag ville inte att mamma skulle behöva se sig själv så. med ljummet vatten & bomullstussar fick jag bort det mesta. jag fick gnugga. bomullstuss efter bomullstuss med mörkt blod.
 
pappa hämtade mig på måndagsmorgonen & vi åkte till sjukhuset tillsammans. efter alla dessa år så är vi fortfarande en familj när det gäller. vi köpte med oss glass & läsk. för vad köper man till en familjemedlem som nyss har blivit utsatt för det vidrigaste av brott? vi skickade glassburken mellan oss trots att vi alla egentligen mådde rätt så illa. pappa tog sig en titt på mammas skador. på kvällen fick mamma åka hem om hon ville. det ville hon. men, hennes hus - mitt barndomshem som rymmer några av mitt livs bästa minnen - var fortfarande en brottsplats, med avspärrningar & blåvit tejp. mamma fick flytta in hos min bror & hans familj i en vecka.
 
på tisdagen var det dags för den rättsmedicinska undersökningen i malmö. en kvinnlig polis hämtade mig & mamma tidigt på morgonen. mamma hade så ont att hon knappt kunde gå & hennes hår var fortfarande en tovig klump med levrat blod, men det var viktigt att varje sår & blåmärke dokumenterades. jag satt utanför & väntade & det luktade lik ifrån bårhuset som ligger i samma hus. då kom det över mig hur lycklig jag var över att mamma hade överlevt. hon är kvar hos mig, hos oss. hon luktar inte lik utan hon är min livs levande mamma. något svagare, men inte tillintetgjord. på eftermiddagen fick vi träffa mammas advokat på polishuset. det var en surrealistisk upplevelse. han pratade om skadestånd, kvinnofridskränkning & rättegångar. det som hade hänt var fortfarande så overkligt, men också så förbannat verkligt.
 
när vi kom till min brors lägenhet efter en lång dag så hjälpte jag mamma in i duschen. hennes nätta kropp var full av lila blåmärken, skärsår & cigarettbrännmärken. hon satt på toaletten med en handduk runt sig medan jag försökte reda ut hennes hår. när man prövas så får man nog en styrka som man aldrig trodde att man hade. jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle kamma ur koagulerat blod från min mammas långa hår. att jag skulle samla ihop hennes avslitna hår i små bollar & slänga dem i soptunnan. hårtussar som mannen i hennes liv ursinnigt slitit loss från hennes huvud. att mamma höll sig så samlad kan jag fortfarande inte förstå. hon var fortfarande människa, kvinna & mamma.
 
mamma var glad när hon kom hem till sitt älskade hus. lukten av blod var borta. jag, emma & min svärmor hade städat hela huset. vi hittade en kniv gömd i sängen i gästrummet som en polis kom & hämtade. brottsplatsundersökarna hade tydligen missat den. den låg dåligt gömd under en kudde. en smal kniv med svart skaft. bladet var blodigt. mammas blod. det är fortfarande blodfläckar på överkastet.
 
tiden har gått, men inga sår läker. det är omöjligt att förstå, omöjligt att förlåta & därför också omöjligt att bearbeta. vår sommar har präglats av polisförhör, advokater, rättegångar. jag vittnade dagen innan jag åkte till spanien. jag minns att jag hade på mig gula byxor & att jag var fast besluten att se gärningsmannen i ögonen genom hela mitt vittnesmål. det var omöjligt. jag har hatat den mannen hela sommaren. han är ett monster. jag har drömt mardrömmar, fantiserat om hämndauktioner & blivit avståndstagande mot män. jag klarar inte längre av när en man sätter sig bredvid mig på bussen. men, trots att jag kände mig så stark & förberedd så kunde jag inte se honom i ögonen. jag har byggt upp ett monster, men när jag såg honom så var han bara ynklig & feg. & konstigt nog samtidigt samma gamla person som varit en del av familjen. det var så sorgligt. så mörkt. jag svarade på alla frågor & stirrade som en besatt på domaren, åklagaren, advokaten & mamma. jag var säker på att jag skulle förvandlas till sten om jag avvek med blicken. jag ville så gärna krama mamma innan jag lämnade salen, men hon fick en slängkyss istället. vi grät båda två, men fram tills dess hade hon inte gråtit en enda tår. iskall. fast besluten att få upprättelse.
 
idag kom domen. fyra års fängelse & 224 000 kronor i skadestånd. skadeståndet kommer mamma förmodligen aldrig att se röken av, eftersom hennes gärningsman varken har eller kommer att ha pengar. av de fyra åren som han har blivit dömd att sitta i fängelse kommer han med största sannolikhet att sitta av ungefär hälften. han är dömd för grov misshandel, våldtäkt, frihetsberövande & kvinnofridskränkning. han kommer att sitta inlåst i några år för att ha misshandlat, våldtagit, bundit, hotat & knivskurit den person som han skulle ha älskat & skyddat. han höll fast min mamma i håret & drog runt henne på köksgolvet som en trasdocka. han våldtog henne under de mest brutala & förnedrande av former. han torterade henne med knytnävar & knivar en hel natt. han band fast hennes ena fot i handtaget till frysen & hennes andra fot i ett element. hennes små fötter. mindre än mina. han har fått fyra år & min mamma har fått en livstidsdom. en livstid med bleka ärr, vidriga minnen, mardrömmar & rädsla för vad som kommer att hända den dagen han släpps. detta kommer att följa henne genom hela hennes liv. han kommer att vara en fri man om några år. en man som kanske inte ens har dåligt samvete eftersom han "inte minns" vad han gjorde. åklagaren har tre veckor på sig att besluta om han vill överklaga & yrka på ett högre straff.
 
till min mamma:
jag älskar dig villkorslöst. gränslöst. utan förbehåll & utan sans. jag bär dig igenom natten om jag kan. du är en hjälte för mig & för alla kvinnor som lever i destruktiva relationer. du är en krigare, en överlevare & din styrka inspirerar mig. bär dina ärr med stolthet. kom ihåg att du är en tigerhona & att ränderna på din kropp är bevis på hur stark du är. våga älska igen. älska livet som du alltid har älskat livet. din historia är min historia. minnena är våra tillsammans. hur mörka de än må vara. tack för att jag fick skriva detta. tack för att du inte känner skam. tack för att du kämpar. tack för att du överlevde. jag älskar dig & jag ska älska dig.
 

______

 
 
det känns kanske hopplöst. det känns kanske som att det inte finns någonting jag kan göra. men, det finns det. jag kan berätta mammas historia.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas