Elin Jaconelli

att gå vidare...

 
 
 
 
hur går man vidare efter ett break up? hur kommer man över någon? det är så svårt att råda i något som är så individuellt så det enda jag kan göra är att tala om mina egna erfarenheter.
 
oavsett hur länge man har varit tillsammans med någon eller av vilken orsak det tog slut så blir det ett tomrum den dagen man väljer att gå skilda vägar. tiden läker alla sår & man bearbetar hela tiden. varje dag. man måste vänja sig vid att vara utan den som länge var ens andra halva & man måste hitta sig själv. under en lång tid har man identifierat sig själv som en del av en tvåsamhet & nu ska man hitta sig själv i sin nya ensamhet.
 
jag har aldrig blivit dumpad. det har aldrig kommit som en blixt från klar himmel utan det har varit ett genomtänkt beslut från min sida. samtliga gånger har det varit jag som har tagit initiativet & sedan har det utvecklats till ett gemensamt beslut. om man blir lämnad så tror jag att läkeprocessen är tuffare. då är det mer känslor inblandade: man är besviken & hatar samtidigt som man fortfarande älskar & hoppas. då är man tekniskt sett singel, men inte känslomässigt tillgänglig. jag har aldrig återförenats med ett ex. aldrig haft sex med ett ex. många söker sig nog tillbaka till den som var ens trygga punkt när man går igenom någon form av prövning. det kan vara ett trauma inom familjen, en misslyckad dejt, en konflikt på jobbet eller en släktmiddag där man saknar att ha någon vid sin sida. men, då ger man inte sig själv chansen att gå vidare.
 
för mig har det handlat mer om att hitta mig själv som nybliven singel än om att komma över en annan person. vem är jag utan honom? vem är elin utan pojkvän? jag har varit väldigt trygg i mitt beslut de gångerna som jag har valt att bryta upp. det är inte ett beslut som man tar över en natt utan det är en tanke som man brottas med i flera månader - kanske till & med i flera år - innan man till slut gör slag i saken. & då är man oftast väldigt "färdig" med sin relation när man väl gör det officiellt. man har redan bekantat sig med tanken. man har redan börjat bearbeta. hjärtat har redan gått vidare även om minnena kan göra en ledsen även lång tid efter. om man kämpar för sitt förhållande länge (kanske länre än man borde) så har man redan gått vidare när dagen kommer som man måste se sig besegrad & ge upp. om man är mer spontan & väljer att göra slut i en handvändning - kanske efter ett stort bråk, otrohet eller liknande - så behöver nog både hjärtat & hjärnan mer tid på sig.
 
hur man gör för att gå vidare är individuellt. vissa distraherar sig med vänner, nya bekantskaper & fest. några hittar tryggheten i sin familj. andra vill bara vara ensamma. man måste tillåta sig själv att må dåligt. det är okej att inte vara okej. även om det var mitt eget val att lämna min senaste relation efter 7 år tillsammans så var den första tiden väldigt tuff. jag flyttade ut från vårt hem & flyttade tillfälligt in i min pappas lägenhet. han bor bara i den på helgerna & under den perioden så bodde han på hotell på helgerna istället. jag lämnade inte bara min sambo utan även min första bostadsrätt, våra djur & alla band som knutits våra familjer emellan. alla, inklusive jag, trodde att nästa steg var att skaffa barn. men, det fanns ju en anledning att jag aldrig kände mig redo, att jag alltid hade en ursäkt. det var inte rätt. jag visste att jag hade gjort rätt val,  men jag kände mig misslyckad. jag bodde i en lånad lägenhet med två ikea-kassar med kläder & ett berg av flyttkartonger, levde på drickyoghurt & cheez cruncherz & kände mig så fruktansvärt ensam. jag hade lämnat min trygghet & tagit klivet rakt ut i ett enda stort frågetecken. men, dagarna gick & jag blev sakta men säkert en hel människa igen. när jag blev fast anställd på jobb & skrev på kontraktet för min första egna lägenhet så kände jag för första gången att jag klarar ju det här.
 
jag tror att alla som blir singel tänker att de aldrig kommer att träffa någon ny. man är säker på att man kommer att vara ensam resten av livet för att det helt enkelt är så otänkbart att man skulle träffa någon annan. vem skulle det vara? det känns så främmande att man någon gång ska bli kär i någon annan. när jag stod med ena foten över tröskeln så funderade jag på hur jag ville att mitt liv skulle se ut om ett år. om jag hade stannat så hade jag vetat exakt hur mitt liv skulle se ut ett år senare. om jag gick så hade jag ingen aning. det var en chansning, men jag kände att det var värt det.
 
hur kunde då jag gå vidare så fort? dels så kom vårt uppbrott inte som en chock. jag hade egentligen börjat gå vidare redan innan jag lämnade. min läkeprocess hade börjat långt innan omvärlden fick veta att det var slut. jag var mentalt redo för mitt nya liv. sen är det ingen hemlighet att jag alltid har trivts bättre i förhållande än som singel. singellivet är helt enkelt inget för mig. jag har inget ut av den "friheten". antingen så är man en person som vill leva för sig själv, omge sig med vänner & hitta på saker 24/7 eller så är man en person som vill ge sitt allt till en själ som förtjänar att få ens allt.  jag planerade inte att träffa en ny man så snabbt som jag gjorde, men jag planerade heller inte att inte göra det. jag var öppen för vad livet hade att erbjuda. när neven tog kontakt med mig så trodde jag inte att han var mitt livs kärlek, men jag var samtidigt öppen för möjligheten. varför skulle han inte kunna vara det? den sanna kärleken hittar en. man kan inte gömma sig & man kan inte stoppa den när den väl dyker upp.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas